Språkkonsulternas debattartikel om lättläst språk
2011-10-24
Språkkonsulternas Helena Englund Hjalmarsson och Marie Jenevall hade en debattartikel i senaste numret av Språktidningen där de ifrågasätter många av de texter som utger sig för att vara lättlästa idag. Vi publicerar artikeln här.
Rikta lättläst till rätt grupp
I Språklagen står att det offentliga språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Dessutom finns vissa rekommendationer om att myndigheter och andra offentliga institutioner ska tillhandahålla lättlästa texter för personer med lässvårigheter. Men det är rekommendationer som många institutioner inte förmår följa. I stället tillhandahåller de några korta texter med vagt och oprecist språk och starkt förenklat innehåll.
Det som brister är förmodligen inte deras vilja att informera. Problemen beror i stället på bristande insikter om läsförståelse och kunskap hos olika läsare. Resultatet blir att de stora grupper som har behov av enkla texter hamnar i ett hopplöst moment 22: den vanliga texten är för tungläst och lättlästversionen är för simpel.
Vem behöver lättlästa texter?
De som vanligen behöver lättlästa texter är personer med dyslexi, personer med ett annat modersmål än svenska samt personer som är läsovana i största allmänhet. Dessutom kan personer med till exempel adhd och Aspergers syndrom behöva särskilt konkreta och logiskt utformade texter. Dessa grupper är stora. Den officiella statistiken ger siffror på mellan 1,5 och 2 miljoner personer. Men det utmärkande är att dessa grupper generellt inte har någon begåvningsnedsättning. De är alltså lika kloka eller okloka som människor utan lässvårigheter, men har ett behov av texter utan språkliga trösklar och fällor.
Dessutom finns det en annan, mindre grupp, som också har behov av enkla texter: personer med utvecklingsstörning. Den gruppen består av totalt cirka 36 000 individer. Men de som har en så pass lindrig utvecklingsstörning att de kan läsa en text utan hjälp är troligen betydligt färre, cirka 9 000 personer i hela landet. Den här gruppen har inte bara behov av enkla texter, utan behöver också ett rejält förenklat innehåll. Det vill säga, det räcker inte att förenkla språket. Vi måste också förklara vissa saker om omvärlden som är allmängods för en normalbegåvad person.
Lättläst för den ena, svårläst för den andra
Läsargruppernas olika förutsättningar kräver olika typer av anpassningar i texten. I det här exemplet har vi en ursprungstext med typisk myndighetskaraktär. Den har alltför många substantiv och är onödigt ordrik:
Myndigheten har fattat beslut om att göra en kartläggning och genomföra en analys av gällande regelverk.
Efter en omarbetning till lättläst språk för normalbegåvade personer med lässvårigheter kan texten bli så här konkret och enkel:
Myndigheten ska kartlägga och analysera reglerna.
Men om texten dessutom ska kunna förstås av personer med utvecklingsstörning får vi en läroboksliknande text med fel fokus och begränsad vokabulär:
De som jobbar på myndigheten ska läsa igenom sina regler. Sedan ska de fundera på om reglerna är bra eller dåliga och bestämma om de ska göras om.
Skjuter över målet
Vi kan alltså inte skriva en text som tillgodoser behoven hos både personer med normalbegåvning och personer med utvecklingsstörning. Tyvärr väljer alltför många myndigheter och offentliga institutioner att fokusera på den lilla gruppen med utvecklingsstörning, på bekostnad av de stora grupper som är normalbegåvade men har lässvårigheter. Kanske tänker de att den enklaste varianten av texten tillgodoser allas behov, men tyvärr skjuter de över målet. Personer med normalbegåvning kan troligen inte tillgodogöra sig en text som ligger alltför långt under deras intellektuella nivå. Det blir tvärtom en extra belastning att behöva komplettera det förenklade innehållet med egna kunskaper. Dessutom är det svårt att uppbåda intresse för en text som känns alltför simpel och oprecis. Och intresse är en viktig faktor om personer med lässvårigheter ska orka ta sig an en text.
En kvalificerad mottagaranalys borde alltså föregå varje skrivuppdrag, i synnerhet när det handlar om läsare med särskilda behov. Först då är det möjligt att skriva texter som fungerar i praktiken.
